1 vs 2

Nu har vi varit föräldrar i snart 4 år och tvåbarnsföräldrar i snart 2 år. Tänkte jag skulle dela med mig om lite tankar om de här med den traditionella tvåbarnschocken som alla varnar en för.
 
När Jamie var bebis så var han väldigt svår, han hade kollik, vägrade ta napp, var endast nöjd vi bröstet vilket gjorde att den första tiden var väldigt jobbig. När han blev 1 år satt han ALDRIG still, han var överallt och ingenstans och de enda han gjorde var att hitta på bus efter bus som bara eskalerade med åldern. Vi var helt inställda på att nästa barn skulle bli lika jobbigt och förberedde oss mentalt på de.
 
När kelly kom till världen var hon så nöjd med livet. Hon sov nästan hela nätter direkt, tog napp (herregud vilket befrielse) och var bara allmänt nöjd. Jamie var supersnäll och ville vara med och hjälpa till med allting.  Så vår chock blev nog nästan tvärtom, kunde en bebis verkligen vara så här enkel?
 
MEN när Kelly blev närmre 1 år och började gå så blev de helt plötsligt andra bullar. Hon tog sönder Jamies torn och hängde i kinderna på honom om hon inte fick de hon ville ha. Jamie körde väl på "har man gett sig in i leken får man leken tåla" och gav tillbaka.
 
De bråkar som hund och katt imellanåt men de är också supergulliga tillsammans. Tycker de är perfekt med 2 år emellan för dem är "nästan" på samma nivå och har väldigt roligt ihop! De som är lite jobbigt är att Kelly apar ju efter allting som Jamie gör, även dem negativa sidorna. Jamie är ju överlycklig, aldrig att han skulle sluta med allt bus, nu är de ju ännu roligare när man har en partner in crime..
 
All kärlek, alla glada stunder & all glädje överväger ju verkligen dem mindre bra dagarna. Jag är så sjukt tacksam för att vi fick just dessa två energifyllda barnen som förgyller vårt liv varje dag.
 
Glada, busiga, sociala, roliga, framåt, självsäkra & älskade ungar!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - pia:

Två charmtroll!!kram